ziiggan

Inne på förlossningsrummet fick jag byta kläder, kändes lite konstigt, värsta pyjamasen.

Efter en stund frågade jag om man inte fick börja med lustgasen, för jag tyckte mig ha så himla ont! Klart jag fick. Hon förklarade hur jag skulle andas i den, men det gick nog inte in i min lilla hjärna, blev nog helt fel, så nästa gång hon kom in sa hon att det bästa är nog att hålla masken där hela tiden.

Efter ett tag frågade jag efter TENS, i hopp om att det skulle göra mindre ont. Jag sa till barnmorskan:  ”-jag fattar inte de som klarar sig helt utan smärtlindring”. Men hon förklarade att det var så olika hur ont alla hade, men jag fattade fortfarande inte. TENS:en hjälpte inte så mycket, jag skulle ha använt den tidigare under kvällen, värkarna var för starka för att det skulle hjälpa.

Mitt ”öppningsarbete” gick inte så fort, fast än barnmorskan påpekade att jag var jätte duktigt på att andas. Thihi, ja, det hjälpte ju!!

Efter ett tag stod jag nästan inte ut längre, tyckte det började göra så himla ont, så jag frågade om jag inte kunde få epidural bedövningen nu, eller om det var för tidigt? Det var det inte, om jag ville ha det så skulle jag få det. Då var klockan vid 03:00. Det var en stor process att plocka fram alla saker och kalla efter läkaren. Dom skulle göra hål i hinnan, så att vattnet skulle gå, sen skulle de fästa en elektrod på bebisens huvud så de kunde läsa av hjärtljuden.

Dom varnade mig att det skulle börja göra mer ont när vattnet gått och innan ryggmärgs bedövningen börjat värka. De tog hål på hinnan, ajajaj, vad värkarna blev olidligt starka. Läkaren kom in och fäste nå grejor på ryggen, kändes knappt. Jag klagade utöver mig att det gjorde så ont, längtade efter att det skulle börja göra verkan. Jag tror det tog ca 10 min, och det var som en evighet.

Det hjälpte verkligen då det började göra verkan! Vilken skillnad, mycket mindre ont. Så jag var nöjd. Som det kan hända då man fått epidural så började det bli längre mellan värkarna och öppningsarbetet gick ännu saktare. Så då fick de sätta in dropp så att jag skulle komma igång lite mer, och det gjorde jag. Samtidigt som det började göra mer ont. Undrade om dom inte kunde ge mig mer bedövning genom epiduralen. Men det var visst en dålig idé, då skulle det förmodligen börja då långsammare igen. Så det var bara att bitas ihop. Oj vad jag klagade utöver mig då jag hade värkar, stackars personalen.

Jag fick ligga i sängen och vända mig i alla möjliga ställningar, till slut fick jag stå på knä, lutad över huvudändan på sägen som dom hissat upp. Usch, jag kom ihåg att då var det riktigt ont. Så sa dom åt mig att vända på mig. Så jag gjorde, bebisen hade visst en krånglig väg ner, därför jag var tvungen att ändra ställning så mycket. Så sa barnmorskan: ”Nu sigrid, vill jag att du lägger undan gas masken, för nu ska du börja krysta då nästa värk kommer”. Shiiiiiit, nu!? Ja, det var bara göra som dom sa då.

Det var helt underbart att få börja krysta, kändes så skönt att få ta i när det gjorde ont. Älsklingen stod bredvid och ”hjälpte mig”. Jag krystade och krystade och krystade. En av undersköterskorna (som var väldigt kort) klev upp på en pall och hjälpte till genom att sätta armbågen på magen och trycka vid varje krystvärk. Bebisen ville inte riktigt neråt.

Jag hade hållit på att krysta ett tag så hände något konstigt. Vid en krystvärk blev det alldeles svart, jag hörde mig själv skrika som ett tok, kändes som jag för några sekunder var i en annan värld. Direkt jag kom tillbaka så frågade jag var som hände? ”Kanske inte var någon krystvärk,” sa de. Ja, jag funderar fortfarande vad som egentligen hände.

Jag hade hållit på ca 40 minuter med att krysta, huvudet hade ”tittat fram” flera gånger och det hände inget mer! Till slut började ”sköterskorna” titta på apparaten och viska till varandra. Dom sa inte vad som stod på, men någonting var det, kände jag på mig. – Det var tydligen hjärtljuden på bebisen som börjat gå ner, vilket inte var farligt, men kunde bli ifall inte bebisen skulle komma ut strax.

Nej, tänkte jag. Nu är jag less på detta. Nu vill jag verkligen ha ut bebisen för jag är så trött och slut. Nu jävlar!!! Så det kommande 3 – 5 värkarna tog jag i som en blådåre och kämpade. ”Plopp” sa de, så var skallen ute, så skulle jag vara tvungen att krysta igen för att få ut kroppen, vilket gick av bara farten. Just det, inte att förglömma, moderkakan skulle också ut, vilket inte riktigt kopplade för mig. Men det gick också jätte bra.

Klockan var kvart över 6 och morgon solen lyste in genom fönstret. Allt det onda var bara över och en liten kladdig pojke med Alien format huvud låg på mitt bröst. Han rördes försiktigt, var lite ”blåvit” och skrynklig i huden. Tänk vilket jobb för denna lilla solstråle!! Detta var den lyckligaste stunden i mitt liv, och ännu lyckligare blev jag då jag såg min man fälla några glädjetårar.

Massa stök och bök, min man klippte navelsträngen, fotade moderkakan (usch). Nu skulle han ammas, på en gång. ”Jaha, hur gör jag då?” Jag fick hjälp, och han började suga med en gång och åt ur båda brösten, en hungrig liten rackare!

Vi fick champagne frukost, jag var verkligen döhungrig!!! Otroligt hur smärtan vid förlossningen kunde försvinna så snabbt och allt bara kan kännas som vanligt igen. Fast utan en mage och bara en massa löst skinn. Men ont i underlivet hade jag, kändes att det hade passerat något stort, om man säger så!

Och nu längtar jag tills nästa förlossning, för det var verkligen en upplevelse.