ziiggan

Min förlossnings berättelse

Den 8 Maj var vår bebis beräknad. Jag och min man hade inte velat veta könet utan det skulle bli en överraskning. Jag hade bekanta som också fått barn nyligt, men de flesta hade gått över tiden. Så vi var väldigt inställda på att jag också skulle göra det, för det var ju första barnet.

Vi har ju ca 23 mil, nästan 3 timmars bilresa till förlossningen så jag var ganska uppmärksam på vad som kunde ha något med förlossningen att göra. För jag ville verkligen hinna fram till sjukhuset i tid.

Tisdag den 27 april åkte jag till grannkommunen för att träffa min grupp i skolan och göra färdigt vårt arbete. Jag kan lova, jag såg mig inte själv som höggravid då. Jag trodde jag skulle bli ännu större och ännu tyngre, att jag skulle få problem att ta mig in och ut ur bilar, att köra bil, att ta mig upp ur sängen innan allt var färdigt.

Jag tyckte att min graviditet hade varit riktigt bra hittills. Jag trivdes med min mage och var glad och lycklig över var enda liten spark och liten rörelse jag kände. Visst hade man en del krämpor, men dem tänkte man inte så mycket på, och mycket har man säkert förträngt. De sista veckorna svällde fingrar och fötter. Men jag kände sådan otrolig glädje över den som skulle komma och det livet jag hade framför mig så jag mådde så bra inom mig ändå.

Ungefär från vecka 10 till vecka 24 mådde jag synnerligen dåligt. Jag kräktes aldrig, men jag hade svårt att få i mig mat, jag började må illa direkt jag stoppade något i munnen, men jag tvingade i mig maten. Jag gick ner över 5 kilo till att börja med innan jag började gå upp i vikt, vilket var i samband med att aptiten blev bättre. Jag var ganska mager och eländig, syntes mest i ansiktet tycker jag.

Bild på mig i vecka 19

vecka 22 (som magrast)

Vecka 32

Vecka 35 (solbränd)

En natt när jag var i vecka 37 + 2 så var jag uppe på toa som vanligt vid 4 tiden och allt var som det skulle, jag kissade och gick och la mig igen.

Under morgonen, innan klockan ringde vid 6 så hade jag känt att det varit lite ont i magen, som om jag haft mensvärk. Jag vet att jag drömde att jag var på väg till BB för att jag hade värkar. När jag vaknade vid kl 06:00 så kände jag fortfarande av mensvärken, men den försvann en stund innan den kom tillbaka. Jag sa till min man att det kändes som jag har haft värkar på morgonen, fast de gjorde inte ont, så jag trodde ju inte att det kunde vara på gång än. Kanske var det förverkar. Jag tittade på klockan för att kolla hur ofta de kom, ca 10 till 15 min mellan dem. Ja, det var kanske förlossningsvärkar? Det gjorde ju faktiskt lite ont.

Jag kände jag var tvungen ringa till någon och rådfråga, så jag ringde min syster som läser till barnmorska. Efter vi pratat en stund kom vi fram till att det visst kunde var på G, men hon verkade inte helt övertygad, det verkade i alla fall inte var någon brådska.

Jag skickade iväg den blivande pappan till jobbet och lovade att höra av mig om vi skulle måsta åka.

Detta skrev jag i min blogg den morgonen:

2010-04-28 @ 07:32:3

”Jag ringde till förlossningsavdelningen, men jag blev inte riktigt klok på vad vi kom fram till. Hon tyckte jag skulle kliva upp och äta frukost och känna efter, och ifall det fortsatte så kunde jag ju komma in, så skulle dom vänta mig. komma in"?????? Vadå, det är 25 mil, man vill ju inte fara helt i onödan!”

Jag kom ihåg att jag låg i rumssoffan och grinade för mig själv en stund, för att jag inte visste riktigt vad det var som hände! Varför kunde det inte vara mer tydliga tecken!?

Så här i efterhand så tycker jag att det var ganska självklart egentligen, men hur ska man veta när man aldrig varit med om det förut?

En av anledningarna till att man kände som man kände var att min man hade en viktigt dag på jobbet, just den dagen skulle de prova den nya betongblandaren och de hade kontrollanter från södra Sverige som skulle se till att den gick som den skulle och alla anställda behövdes! Suck. Klart vi inte kunde fara i onödan, tänk ifall vi kom hem samma kväll och att det inte var något, så pinsamt och onödigt!

När klockan närmade sig 08:00 så bestämde jag min för att kontakta min barnmorska, hon borde väl veta om det kan var på gång. För själv så kände jag mig jätte osäker! De kopplade mig till hennes mobiltelefon, för hon hade inte börjat jobba än. Hon frågade lite saker och vi kom fram till att det var något nytt som jag inte alls känt av tidigare. Då tyckte hon att jag skulle fara.

Så jag grinade lite till sen ringde jag min man och sa att jag tror vi måste fara.

- ”Nu på en gång?”

- Ja, jag tror det, konstaterade jag.

- Hinner jag duscha?

- Det tror jag väl.

Så han kom hem, jag duschade med honom ute i fuse. Vi konstaterade att det kanske var sista gången vi skulle få duscha med varandra i den duschen. Ifall bebisen nu var på väg. Samtidigt hoppades vi verkligen att det var så.

Färdiga så åkte vi. 25 mil, men allt gick bra. Det var inte så farligt ont, jag räknade minuterna mellan verkarna under vägen. Det blev mindre, men inte mindre än 8 min.

Vi kom in på förlossningsavdelningen och blev väl omhändertagna. Dom satte massa klämmor och band runt magen för att mäta värkarna. Och visst hade jag värkar, men ganska långt mellan dem. Så tjejen där stoppade in några fingrar i mig för att känna hur öppen jag var. Det var en del kvar av den där ”proppen” som ska försvinna helt först. Så hon skulle göra någon ”vridning” så att det skulle gå lite fortare. Gjorde lite ont, men, bara att bita ihop.