Första cykelturen
Han var iaf skit nöjd då vi började cykla, trivdes som fisken.
Rasmus försökte få kontakt med sina lek kamrater här hemma.
Men dom var inte lika leksugna.
Som ni ser, han går inte än! Nu är han 13 månader gammal.
I morse åt vi fil, jag var imponerad på hur mycket han faktist lyckades få i munnen, med skeden oxå!
Svårt att se någon skillnad. Man lägger väl hellre märke till att muren måste kaklas!?
Men blir lite rädd, kanske man ska ta det mer lugnt, är rädd att bebisen ska få för sig att komma för tidigt.
Snart kommer Pontus hem på lunch!
Yes!! Hittat bebiskläderna
Fick massor med energi ikväll. Så jag har städat och fixat, känns himla skönt.
För imorgon tar jag bilen och åker till Piteå och lämnar mina älsklingar hemma. Ska umgås med syrran, ta det lungt och få lite egentid, shoppa på Lördan, vilken tur jag fått semesterlön och graviditetspenning!
Blev riktigt bra, men jag fick dock inte avslöja hur den skulle se ut helt!
Tog just en bild på magen. Vecka 34 nu, riktigt nära!
Förlossningsberättelse del 3
Inne på förlossningsrummet fick jag byta kläder, kändes lite konstigt, värsta pyjamasen.
Efter en stund frågade jag om man inte fick börja med lustgasen, för jag tyckte mig ha så himla ont! Klart jag fick. Hon förklarade hur jag skulle andas i den, men det gick nog inte in i min lilla hjärna, blev nog helt fel, så nästa gång hon kom in sa hon att det bästa är nog att hålla masken där hela tiden.
Efter ett tag frågade jag efter TENS, i hopp om att det skulle göra mindre ont. Jag sa till barnmorskan: ”-jag fattar inte de som klarar sig helt utan smärtlindring”. Men hon förklarade att det var så olika hur ont alla hade, men jag fattade fortfarande inte. TENS:en hjälpte inte så mycket, jag skulle ha använt den tidigare under kvällen, värkarna var för starka för att det skulle hjälpa.
Mitt ”öppningsarbete” gick inte så fort, fast än barnmorskan påpekade att jag var jätte duktigt på att andas. Thihi, ja, det hjälpte ju!!
Efter ett tag stod jag nästan inte ut längre, tyckte det började göra så himla ont, så jag frågade om jag inte kunde få epidural bedövningen nu, eller om det var för tidigt? Det var det inte, om jag ville ha det så skulle jag få det. Då var klockan vid 03:00. Det var en stor process att plocka fram alla saker och kalla efter läkaren. Dom skulle göra hål i hinnan, så att vattnet skulle gå, sen skulle de fästa en elektrod på bebisens huvud så de kunde läsa av hjärtljuden.
Dom varnade mig att det skulle börja göra mer ont när vattnet gått och innan ryggmärgs bedövningen börjat värka. De tog hål på hinnan, ajajaj, vad värkarna blev olidligt starka. Läkaren kom in och fäste nå grejor på ryggen, kändes knappt. Jag klagade utöver mig att det gjorde så ont, längtade efter att det skulle börja göra verkan. Jag tror det tog ca 10 min, och det var som en evighet.
Det hjälpte verkligen då det började göra verkan! Vilken skillnad, mycket mindre ont. Så jag var nöjd. Som det kan hända då man fått epidural så började det bli längre mellan värkarna och öppningsarbetet gick ännu saktare. Så då fick de sätta in dropp så att jag skulle komma igång lite mer, och det gjorde jag. Samtidigt som det började göra mer ont. Undrade om dom inte kunde ge mig mer bedövning genom epiduralen. Men det var visst en dålig idé, då skulle det förmodligen börja då långsammare igen. Så det var bara att bitas ihop. Oj vad jag klagade utöver mig då jag hade värkar, stackars personalen.
Jag fick ligga i sängen och vända mig i alla möjliga ställningar, till slut fick jag stå på knä, lutad över huvudändan på sägen som dom hissat upp. Usch, jag kom ihåg att då var det riktigt ont. Så sa dom åt mig att vända på mig. Så jag gjorde, bebisen hade visst en krånglig väg ner, därför jag var tvungen att ändra ställning så mycket. Så sa barnmorskan: ”Nu sigrid, vill jag att du lägger undan gas masken, för nu ska du börja krysta då nästa värk kommer”. Shiiiiiit, nu!? Ja, det var bara göra som dom sa då.
Det var helt underbart att få börja krysta, kändes så skönt att få ta i när det gjorde ont. Älsklingen stod bredvid och ”hjälpte mig”. Jag krystade och krystade och krystade. En av undersköterskorna (som var väldigt kort) klev upp på en pall och hjälpte till genom att sätta armbågen på magen och trycka vid varje krystvärk. Bebisen ville inte riktigt neråt.
Jag hade hållit på att krysta ett tag så hände något konstigt. Vid en krystvärk blev det alldeles svart, jag hörde mig själv skrika som ett tok, kändes som jag för några sekunder var i en annan värld. Direkt jag kom tillbaka så frågade jag var som hände? ”Kanske inte var någon krystvärk,” sa de. Ja, jag funderar fortfarande vad som egentligen hände.
Jag hade hållit på ca 40 minuter med att krysta, huvudet hade ”tittat fram” flera gånger och det hände inget mer! Till slut började ”sköterskorna” titta på apparaten och viska till varandra. Dom sa inte vad som stod på, men någonting var det, kände jag på mig. – Det var tydligen hjärtljuden på bebisen som börjat gå ner, vilket inte var farligt, men kunde bli ifall inte bebisen skulle komma ut strax.
Nej, tänkte jag. Nu är jag less på detta. Nu vill jag verkligen ha ut bebisen för jag är så trött och slut. Nu jävlar!!! Så det kommande 3 – 5 värkarna tog jag i som en blådåre och kämpade. ”Plopp” sa de, så var skallen ute, så skulle jag vara tvungen att krysta igen för att få ut kroppen, vilket gick av bara farten. Just det, inte att förglömma, moderkakan skulle också ut, vilket inte riktigt kopplade för mig. Men det gick också jätte bra.
Klockan var kvart över 6 och morgon solen lyste in genom fönstret. Allt det onda var bara över och en liten kladdig pojke med Alien format huvud låg på mitt bröst. Han rördes försiktigt, var lite ”blåvit” och skrynklig i huden. Tänk vilket jobb för denna lilla solstråle!! Detta var den lyckligaste stunden i mitt liv, och ännu lyckligare blev jag då jag såg min man fälla några glädjetårar.
Massa stök och bök, min man klippte navelsträngen, fotade moderkakan (usch). Nu skulle han ammas, på en gång. ”Jaha, hur gör jag då?” Jag fick hjälp, och han började suga med en gång och åt ur båda brösten, en hungrig liten rackare!
Vi fick champagne frukost, jag var verkligen döhungrig!!! Otroligt hur smärtan vid förlossningen kunde försvinna så snabbt och allt bara kan kännas som vanligt igen. Fast utan en mage och bara en massa löst skinn. Men ont i underlivet hade jag, kändes att det hade passerat något stort, om man säger så!
Och nu längtar jag tills nästa förlossning, för det var verkligen en upplevelse.
Tuff natt
Där fram mot kl 4 funderade jag var som egentligen var fel, i början trodde jag bara att han strejka eller nå. Men jag gissar att det måste vara hans mage som krånglar, lite efterskalv.
Tror dessutom att jag haft nå liknande förvärkar. Ont och spänd i magen efter varje gång man var uppe inatt.
Men ännu värre är det i min fotled idag. Så ont emellanåt då man ska ta något kliv ibland. Gissar att det blir så då en uppsvälld fotled inte får vila ordentligt.
Oj vad jag tycker synd om mig själv idag.
Sen har jag lejt Samuel till barnvakt då jag ska till tandläkarn. Får se hur dyrt det ska bli med en ny tand!
Rasmus har feber
Vi har tapetserat färdigt i hallen där uppe. Lister, spalje och golv kvar. Blev jätte fint med tapetrna, ja, gu va snygga jag har valt!
Snart kommer Pontus hem på lunch. Längtar.
Förlossningsberättelse del 2
Efter vi tittat på kurvan så tyckte barnamorskan att vi kunde fara och gå en stund på stan och röra på oss för att det skulle komma igång lite mera, vilket lät som en bra ide. Så det gjorde vi.
Vi började med att äta lunch. Ja, vi var genom en biltvätt också, tänkte vi skulle passa på att tvätta bilen. Usch vad jag klagade för min man, stackarn. Sen gick vi på några affär, kom inte ihåg vilka. Men att då vi var på Biltema började det bli riktigt jobbigt och min man var och letade massa grejor och jag gick omkring hängandes över vagnen och flåsade, hoppades på att han skulle vara färdig snart. Till slut var jag tvungen att sätta mig. Då kom en jätte söt kille som jobbade där och frågade hur det var med mig. Men jag svarade så klart att allt var bra.
Så vi åkte tillbaka till sjukhuset då var klockan ca 16.30. In i detta rum igen för att titta på värkarna. Det var en ny kvinna, hon kände ifall jag hade öppnat mig något, 1 – 2 cm konstaterade hon. Inte mycket. Så hon föreslog att vi skulle ta in på patient hotellet, suck. Jaja, då kändes det långt borta.
Vi halvsov en stund tillsammans i sängen. Ganska skönt. Men värkarna blev värre, jag väntade på mitt favoritprogram som skulle börja kl 21:00 på tv:n. Men tiden gick så sakta! Jag började få så ont att jag låg och slog i soffan vid varje värk. Tänkte att om man har så här ont måste man få komma in snart, så jag ringde till mottagningen, men de tyckte jag skulle försöka hålla ut en stund till och att jag kunde höra av mig senare om jag inte kunde sova.
Min syster (barnmorskan) ringde, och jag beklagade mig. Hon påminde mig om att jag skulle andas med värkarna, och det hade jag helt glömt bort! Jag kämpade ju bara emot vid det tillfället. Så jag tackade för tipset och efter det fick det mycket bättre. Sen hoppade jag i duschen i hopp om att det skulle lindra lite. Det var verkligen det bästa! När värken kom så spolade jag starka strålar i ryggslutet, jag satt i duschen nästan en timme. Hela hotellrummet var fyllt med ånga.
Satte mig och såg sista avsnittet av mitt favoritprogram, andades med värkarna och det gick bra. Jag var ute och gick lite ute i korridoren innan bestämde vi oss för att gå till förlossningen för att höra hur vi skulle göra, jag tog trapporna! Nu ville jag att det skulle vara på gång!
Jag hade öppnats 3 cm. Inte så jätte mycket. Barnmorskan gav mig 2 alternativ. Om jag var mycket trött och ville göra kväll så skulle jag få en tablett för att kunna sova så kunde vi uppta förlossningen dagen efter. Eller så kunde jag sätta mig i badet så kanske det sattes igång mera. Jag som ville att det skulle vara på gång och kände mig utvilad bestämde mig för badet.
Det var jätte skönt, körde på samma sätt som när jag duschade. Men när jag suttit där en stund kände jag så trött jag började bli och funderade på sängen. Så efter ca 1 timme med en trött men stöttande man sittandes bredvid mig så klev jag upp.
Barnmorskan skickade oss raka spåret för att titta på CTG- kurvan och se om jag öppnats något. Hör och häpna, jag som ville sova fick inte sova, barnmorskan sa ”nu ska du nog föda snart, så vi ska gå till ett förlossnings rum”. Jag tänkte : Shit! Nu!? Hjälp! Jag hade öppnat mig till 6 -7 cm. Klockan var 01:00 på natten. Nu händer det verkligen, usch vad jobbigt det kommer bli!!!
Min förlossningsberättelse, del 1
Den blev lång, ruskigt lång. Så, för att någon ska orka läsa så har jag delat in den i 3 delar.
Här kommer den första (och den längsta) och de följande kommer inom dom närmaste dagarna!
Min förlossnings berättelse
Den 8 Maj var vår bebis beräknad. Jag och min man hade inte velat veta könet utan det skulle bli en överraskning. Jag hade bekanta som också fått barn nyligt, men de flesta hade gått över tiden. Så vi var väldigt inställda på att jag också skulle göra det, för det var ju första barnet.
Vi har ju ca 23 mil, nästan 3 timmars bilresa till förlossningen så jag var ganska uppmärksam på vad som kunde ha något med förlossningen att göra. För jag ville verkligen hinna fram till sjukhuset i tid.
Tisdag den 27 april åkte jag till grannkommunen för att träffa min grupp i skolan och göra färdigt vårt arbete. Jag kan lova, jag såg mig inte själv som höggravid då. Jag trodde jag skulle bli ännu större och ännu tyngre, att jag skulle få problem att ta mig in och ut ur bilar, att köra bil, att ta mig upp ur sängen innan allt var färdigt.
Jag tyckte att min graviditet hade varit riktigt bra hittills. Jag trivdes med min mage och var glad och lycklig över var enda liten spark och liten rörelse jag kände. Visst hade man en del krämpor, men dem tänkte man inte så mycket på, och mycket har man säkert förträngt. De sista veckorna svällde fingrar och fötter. Men jag kände sådan otrolig glädje över den som skulle komma och det livet jag hade framför mig så jag mådde så bra inom mig ändå.
Ungefär från vecka 10 till vecka 24 mådde jag synnerligen dåligt. Jag kräktes aldrig, men jag hade svårt att få i mig mat, jag började må illa direkt jag stoppade något i munnen, men jag tvingade i mig maten. Jag gick ner över 5 kilo till att börja med innan jag började gå upp i vikt, vilket var i samband med att aptiten blev bättre. Jag var ganska mager och eländig, syntes mest i ansiktet tycker jag.
Bild på mig i vecka 19
vecka 22 (som magrast)
Vecka 32
Vecka 35 (solbränd)
En natt när jag var i vecka 37 + 2 så var jag uppe på toa som vanligt vid 4 tiden och allt var som det skulle, jag kissade och gick och la mig igen.
Under morgonen, innan klockan ringde vid 6 så hade jag känt att det varit lite ont i magen, som om jag haft mensvärk. Jag vet att jag drömde att jag var på väg till BB för att jag hade värkar. När jag vaknade vid kl 06:00 så kände jag fortfarande av mensvärken, men den försvann en stund innan den kom tillbaka. Jag sa till min man att det kändes som jag har haft värkar på morgonen, fast de gjorde inte ont, så jag trodde ju inte att det kunde vara på gång än. Kanske var det förverkar. Jag tittade på klockan för att kolla hur ofta de kom, ca 10 till 15 min mellan dem. Ja, det var kanske förlossningsvärkar? Det gjorde ju faktiskt lite ont.
Jag kände jag var tvungen ringa till någon och rådfråga, så jag ringde min syster som läser till barnmorska. Efter vi pratat en stund kom vi fram till att det visst kunde var på G, men hon verkade inte helt övertygad, det verkade i alla fall inte var någon brådska.
Jag skickade iväg den blivande pappan till jobbet och lovade att höra av mig om vi skulle måsta åka.
Detta skrev jag i min blogg den morgonen:
2010-04-28 @ 07:32:3
”Jag ringde till förlossningsavdelningen, men jag blev inte riktigt klok på vad vi kom fram till. Hon tyckte jag skulle kliva upp och äta frukost och känna efter, och ifall det fortsatte så kunde jag ju komma in, så skulle dom vänta mig. komma in"?????? Vadå, det är 25 mil, man vill ju inte fara helt i onödan!”
Jag kom ihåg att jag låg i rumssoffan och grinade för mig själv en stund, för att jag inte visste riktigt vad det var som hände! Varför kunde det inte vara mer tydliga tecken!?
Så här i efterhand så tycker jag att det var ganska självklart egentligen, men hur ska man veta när man aldrig varit med om det förut?
En av anledningarna till att man kände som man kände var att min man hade en viktigt dag på jobbet, just den dagen skulle de prova den nya betongblandaren och de hade kontrollanter från södra Sverige som skulle se till att den gick som den skulle och alla anställda behövdes! Suck. Klart vi inte kunde fara i onödan, tänk ifall vi kom hem samma kväll och att det inte var något, så pinsamt och onödigt!
När klockan närmade sig 08:00 så bestämde jag min för att kontakta min barnmorska, hon borde väl veta om det kan var på gång. För själv så kände jag mig jätte osäker! De kopplade mig till hennes mobiltelefon, för hon hade inte börjat jobba än. Hon frågade lite saker och vi kom fram till att det var något nytt som jag inte alls känt av tidigare. Då tyckte hon att jag skulle fara.
Så jag grinade lite till sen ringde jag min man och sa att jag tror vi måste fara.
- ”Nu på en gång?”
- Ja, jag tror det, konstaterade jag.
- Hinner jag duscha?
- Det tror jag väl.
Så han kom hem, jag duschade med honom ute i fuse. Vi konstaterade att det kanske var sista gången vi skulle få duscha med varandra i den duschen. Ifall bebisen nu var på väg. Samtidigt hoppades vi verkligen att det var så.
Färdiga så åkte vi. 25 mil, men allt gick bra. Det var inte så farligt ont, jag räknade minuterna mellan verkarna under vägen. Det blev mindre, men inte mindre än 8 min.
Vi kom in på förlossningsavdelningen och blev väl omhändertagna. Dom satte massa klämmor och band runt magen för att mäta värkarna. Och visst hade jag värkar, men ganska långt mellan dem. Så tjejen där stoppade in några fingrar i mig för att känna hur öppen jag var. Det var en del kvar av den där ”proppen” som ska försvinna helt först. Så hon skulle göra någon ”vridning” så att det skulle gå lite fortare. Gjorde lite ont, men, bara att bita ihop.
En bit till kissen och en bit till mig...
Dom är iaf för söta, kommer så bra överens, Rasmus och Pysen alltså. Busan hon håller fortfarande bara undan.
Vad ska man hitta på idag då? Förutom 85 års kalaset ikväll då :)
Få se vad det blir, inget höjdar väder
Lite medvind tack.
Slarvig som man är har jag ännu ett litet problem. Skulle be Pontus ta in barnkläderna i storlek 50 från skomakeriet så att jag kunde börja göra i ordning. Men han hittade dom inte, hm, dålig på att leta tänkte jag, for ut själv för att leta. Leta, leta, leta. Hittade dom inte heller!!! Alla andra storlekar fanns där men inte den minsta. Jag måste ha fått för mig att stoppa undan dom kläderna någon annan stans innan jag bestämde mig för att lägga alla just i skomakeriet, eller? VAR?
- Måste ta mig en funderare och sen leta lite till.
Tänkte grilla ikväll. Det är så gott, bara det inte börjar regna!
Jag och Rasmus har gått till bäcken en sväng i dag. Tittat och kännt på vattnet. Var inne i flottarstugan och kolade läget oxå.
Tittar och funderar på en ny bil, men har inte hittat den rätta än!
Nöjd med helgen!
I helgen har jag spacklat, putsat, dammsugit, torkat och målat färdigt på vindan!!!! Mycket tack vare att vi fick sköthjälp i lördags och att Pontus kunnat sköta mestadels idag medans jag målat.
Ja, det vita som jag målat idag, vackert va? :P
Å, jag är så himla nöjd att jag fått något gjort, men det är än en del kvar. Spaljen (förmodligen det mest komplicerade, och det har Pontus fått till jobb), tapetsera fondväggen, lägga golvet (klick, med färg valnöt) och sen listningen!
Få se hur jag sover inatt, förra natten var lite orolig, både för mig och Rasmus, kändes nästan som min oroliga sömn smittade av sig på han. Men i natt sover vi i husvagenen! Det luktar så pass mycket färg här inne att vi tyckte det var onödigt.
Ett kort på mig med magen kanske? Jag ska fota med detsamma.
Suddig, lika bra det, jag ser så konstig ut, så syns inte flävkarna på målarkläderna heller.
Jag i vecka 32 + 4.
Nu ska jag hoppa i duschen, sen gå ut och lägga mig utme mina käraste.
I morgon är det avslutning på kyrkis, så då ska vi dit!
Sol!!!
På eftermiddan var vi till Arjeplog och hälsade på Sandra, vi var ute och lekte och Rasmus trivdes verkligen.
Rasmus har blivit lite snorig igen, men känns som en ganska lindrig förkylning... än så länge.
Dax att lägga i en högre växel här hemma känner jag, allt står still och saker måste göras.
- putsa fönster
- måla färdigt utbyggnaden
- göra färdigt Rasmus sovrum
Just det! Vi har grävt ett nytt brunn! Grävde efter grundvattnet och det var ganska bra flöde där oxå, så vi får se hur bra vattnet blir om vi kan börja ta vatten därifrån istället.
Vilket väder!!!
Riktigt gott,
Rasmus i sin favorit bil
Pappa barn
Majbrasan, inte jättestor.
SNöade då jag vaknade och har inte slutat än... Men jag är övertygad om att det snabbt kommer smälta bort ända.
Rullar på
Vecka 31 + 1
Magen växer ungefär i samma takt som förra graviditeten. Nu är det 2 månader kvar!!! Det känns länge. Men det smäller nog bara till så börjar värkarna. Jag såg ett tv-program här om dagen "en unge i minuten". Blev påminnd om hur jävulst ont man har, suck. Och nu finns det ingen återvändo!
För en vecka sen hände jag förlovningsringen i en kedja runt halsen för när jag vaknade på morgonen så var fingrarna så svällda så jag inte fick av mig ringen. Men jag har inte fått de dommningarna som jag hade sist om nätterna, men det kommer nog det oxå!
Min onda fotled känns av mer och mer, speciellt efter jag varit stillasittande. Jag försöker använada stödstrumpor så mycket som möjligt. Och det blir bättre, i båda fötterna!! Skulle ha köpt någrsa fler par bara.
Har oftast inte känningar av foglossning. Det kan komma PANG någon dag efter flera dagar smärtfri.
1-åringen
Rasmus har varit lös i magen i en vecka nu. Hans stackars rumpa blir så röd och ond. Så jag kör med tygblöjor som är lite trevligare mot huden. Han ligger utan blöja för vädring halva natten oxå. Hoppas det blir bra snart!!!
Han går inte än, men har 2 månader på sig! För när nästa lilla kommer så vill jag helst inte behöva bära på båda två!!
Grävt brunn
Idag har Pontus långat hem en grävmaskin och haft Frans F som chafför för att gräva efter vattu-ådrorna. Men vilken besvikelse, efter 5 meters djup så kom det inget vatten. Som skulle ha visat sig redan på 4 meter. Så det var bara att gräva igen hålet! Och nu finns inga känningar efter någon vattu-åder där längre, vi måste ha skrämmt iväg vattnet.
Så nu vet vi inte vad vi ska göra. Använda det vatten vi har och vara glad över att det inns iaf.
Renovering
Det står still med sådant... Suck, skulle verkligen behöva göra ett ryck.
Jag är lite dålig på att uppdatera märker jag. Lite bilder skulle inte vara helt fel va?!
